Aforismer och vardagsnära filosofi – Djupsinniga och lättsamma analyser av livets stora och små frågor.

Kan Gud acceptera en odödlighet utan Gud?


Artikel i tidskriften Mooria om ett framtida religionfilosofiskt dilemma...

 

 

===============================================================

 

 

Tron behöver ett metodiskt tvivel

 

Under 1600-talet ägnade matematikern och filosofen René Descartes mycket tid åt ifrågasättandets filosofi. Han menade att man behövde vara skeptiskt till varje aspekt i tillvaron. Trots att han utbildats vid en jesuitisk internatskola och bland vissa också sägs ha varit präst, så hade han inga problem med att ifrågasätta den rådande trons principer. För att bana väg för en kritik av något slag praktiserade han det som vi idag kallar för systematiskt eller metodiskt tvivel. Descartes påstod på samma gång att han kunde bevisa Guds existens (vilket kanske var att gå en aning till överdrift) så hans metodiska tvivel riktade sig inte mot kristendom eller uppmuntrade agnosticism. Trots det tog det aldrig riktigt fart för Descartes metodiska tvivel men det har ändå legat och pyrt i bakgrunden och lite retfullt satt fingret på hur obetydligt tvivlet har varit bland de kyrkliga traditionerna och liturgin. Hans teorier lyckades heller aldrig nästla sig in och påverka riktningen på religionsfilosofin i någon avgörande utsträckning. Så varför inte titta lite närmare på ämnet igen och bli René Descartes för en stund, om än i en sorts modernare light-version.

 

Det mesta som vi människor har för vana att ägna oss åt filtreras genom olika former av tro och tvivel. Exempelvis är övertygelsen om de olika vetenskapliga resultatens förträfflighet något som ständigt omprövas på ett sätt som lätt kan förväxlas med just tro eller tvivel. På ett liknande sätt blir en predikan eller ett kristet budskap i allmänhet inte särskilt begripligt eller kongenialt med nutiden, om det inte finns en liknande och bakomliggande metodik eller pedagogik. På det viset har både vetenskapliga teorier och teologier någonting gemensamt. Frågan är om vi på ett personligt plan och för vår egen självrannsakans skull behöver ett metodiskt tvivel som bygger på samma premisser. Med anledning av den ökande polariseringen mellan troende och icke troende [min egen reflektion] så vill jag hävda att vi behöver höja det intellektuella värdet på begreppen tro och tvivel eftersom de under allt för lång tid har urvattnats på just det personliga planet. Föreställningen om tron har t.o.m. blivit så intetsägande att den sedan länge förknippas med uttrycket, ”Tror gör man i kyrkan”. Som om tro vore någon sorts kroppsfunktion. Detta raljanta uttryck, utifrån ett sekulärt sammanhang, beskriver tydligt var tron förväntas höra hemma och att tro är förbehållet religiösa människor. Det svarar dessvärre väl mot kyrkans kanske omedvetna sätt att lägga beslag på begreppet tro och samtidigt glömma att tvivlet är en lika viktig del av tron som tron själv.

 

Frågan ”Tror du på Gud?” är ytterligare ett exempel på en sorts allmänt trivialiserad attityd till vad tro är, där svaret oavsett sammanhang nästan alltid förväntas bli ett ja eller ett nej. Hebr. 11:1 beskriver emellertid trons natur så här:

”Tron är en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om ting som man icke ser. […] Genom tron förstår vi att världen har blivit fullbordad genom ett ord av Gud, så att det man ser icke har blivit till av något synligt.”

Texten beskriver trons natur men inte vad den nödvändigtvis måste användas till. Det är helt enkelt en mycket bred och givmild definition på tro och den vänder sig därför till både troende och icke troende. Den indikerar att tro inte kan trivialiseras i enkla ja- eller nej-frågor. Vi kan ta ett konkret exempel. Om någon som brottas med sin tro skulle fråga dig om du tror på Gud, vore det givetvis upplagt för en förtroendekris om du av filosofiska skäl vägrade att svara. Risken att uppfattas som dryg vore således uppenbar. Men trots allt behöver man vara någorlunda överens om vad tro är för att svaret skall uppfattas som rimligt, både på det andliga och intellektuella planet, så att man inte degraderar frågan till samma nivå som ett samtal om väder och vind. Det är viktigt att vara lyhörd för om en person bara är ute efter att väcka frågan eller faktiskt är på väg att väcka sin tro. Denna kanske lite motsträviga hållning kan trots allt bana väg för ett samtal som inte riskerar att direkt utmynna i affekterade ämnen som t.ex. homosexfrågor, teodicéproblemet, evolution eller sekterism. Inte för att dessa saker inte behöver diskuteras utan för att de egentligen inte har ett smack med tro att göra. Med risk för att bli filosofisk i överkant så kräver frågan ”tror du på Gud?” egentligen att de som samtalar känner varandra på ett mycket djupt plan vilket paradoxalt nog gör frågan tämligen överflödig mycket goda vänner emellan.

 

Men behöver man egentligen bli särskilt metodisk när det gäller tro eller tvivel. Nej, det behöver man inte om man är nöjd med sakernas tillstånd såsom de än gång formade den personliga tron. Men jag tror det är få människor som är så fastgjutna i sina ursprungliga trosuppfattningar att de aldrig tillåts bli föremål för prövning, såvida de inte råkat hamna i någon mer doktrinär del av kyrkligheten där förändringsbenägenhet är synonymt med flum eller villoläror. Små barn är däremot synnerligen förändringsbenägna. För dem existerar inte vare sig tro eller tvivel på något djupare plan. Där handlar det om en tillit och förtröstan på omgivningen. Men barndomen är en riskfylld tid eftersom barn av naturen är formbara och därmed också sårbara. Om man placerar Markus 10:15 i det sammanhanget så får barnatro en helt annan innebörd än den vi har vant oss vid:

”Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Detta ställe i Bibeln handlar inte om att vi ska släpa omkring på en naiv eller blind tro genom livet. Ejnar Westling som skrev sången Barnatro får ursäkta, men det handlar om en formbar och sårbar tro som ibland måste ta risken att utsättas för prövning, men där tilliten och förtröstan bygger på att omgivningen ger människan, eller barnet, utrymme att berika sin tro med hjälp av t.ex. metodiskt tvivel. Hur skall en människa annars kunna landa i en tro som helt och hållet är hennes egen?

 

Även om tillit och förtröstan till vardags är starkt förknippad med Gud så behöver vi tillfälligt separera tron från Gud lite då och då för att skapa tydlighet. Det kanske kan uppfattas som både kontroversiellt och ovant, men tron och Gud är trots allt två olika existenser som måste begripas utifrån sina egna premisser. Det kräver också att den aktuella subjektiva upplevelsen och erfarenheten av trons konsekvenser ibland får ta ett kliv åt sidan när man gör den här typen av inlevelseövningar. Att tvivla på sin tro innebär inte att man med automatik behöver tvivla på Gud. Det innebär endast att man ibland sätter ytterligare alternativ i förgrunden än de som för tillfället råder. Det behöver inte vara mer än så. Om du inte är beredd att utsätta din övertygelse för den påfrestningen, hur ska du då kunna begära det från någon som inte har en tro på Gud över huvudtaget? Det kanske var dit Descartes ville komma, vem vet?

 

 

===============================================================

 

 

Religionen är ett ruckel

där ingen Gud vill bo.

Den borde kanske rivas

av dem som har en tro.

Men sällan av rabbinen

en mulla eller präst.

Nej Gud kan inte flytta,

för han har husarrest.

 

På källarns golv av sten

där sitter Gud och tänker:

"kyrkan och moskén

har fina rum som blänker.

De liknar inte huset

jag själv placerats i

som blivit kallt och fruset

av dåligt snickeri".

 

Så vart ska Gud ta vägen

när hela bygget rämnat?

Är han då benägen

att sakna det han lämnat?

Vi kanske bör fundera

på vad en Gud behöver.

Är det något mera

än oss och där utöver?

 

 

===============================================================

 

 

Jag hör deras röster där på den andra sidan men jag förstår inte vad de säger. Jag är för liten för det. Jag är dessutom för liten för att kunna ge uttryck för en fundering som denna, men ord och tankar verkar vara värdefullt för dem på andra sidan. Innebörden av ord som abort, samvetsfrihet och tid har jag ännu inte fått lära mig. Både här inne och där ute verkar något ha tagit slut. De kallar det för veckorna. När veckorna är slut verkar det inte längre finns så mycket att prata om, tänka på eller längta efter.

 

 

===============================================================

 

 

Pliktreflex – en omedvetet självklar handling utförd till samhällets och individens gagn.

 

 

===============================================================

 

 

Det äldsta som vi glömt

har vetenskapen gömt

med ytliga principer

och sånt vi lätt begriper.